These were days of peace and prosperity

I can't say that I love the new Thundercats...

...because it would be to take the easy way out.

Since the Fall of 2011, when I first got the opportunity to experience the reboot of this classic 80's show, I have sensed an impact of high level pop cultural art that I haven't felt in a long time. 

Growing up in the 80's, being exposed to the immortal cartoons such as He-Man, Transformers and the original Thundercats show, I knew what symbiosis of action and drama that grants the younger generation a solid adventure. However, as this season took off, nothing could prepare me for what was about to come. This animation quickly became something that was no longer about cats with super abilities and badass looks – but about characters with flaws and dreams. 

      

Ok, so they are shadowed by the old episodes which are glowing like diamonds on our nostalgia sky. But being exposed to the epic words "These were days of peace and prosperity" from the pilot episode, I was deeply affected by the story and the universe. I felt like it came from creators who had worked on the concept until it was done – and done right.

I listened to Wilykit's flute as she was playing on the ruins of what once were the kingdom of Thundera [Episode 3 - "Ramlak Rising"] and I could sense a long lost feeling that spoke to me. Perhaps it was the overall fairytale theme of a father’s death, a young king and orphans with nothing but their wits and charm? Combine this with the jealousy of a step-brother and the betrayal from the king’s guard and it made Shakespeare's "Hamlet" feel like a old family picnic.

But to me, there was something deeper beneath the surface, something about the challenge of growing up with a purpose in life that isn't always chosen. It generates a present unsureness while at the same time, it helps you realize who you want to become. The characters in Thundercats are as complicated as they are simple and that's what makes them real.

There are still four episodes left of Season One and I might update this list to a top-10 after the summer. But for now – here are my Top-5 favorite Thundercats 2011 moments from Season 1:

5. Episode 8 - "The Duelist and the Drifter"

Lion-O's encounter with the drifter just blew me away like the drifter himself. This episode was a lesson in learning that first impression never counts. It also pointed out that there is always a deeper underlying intelligence to the simplest things. Also, I really dig all the cool swords in this epiosde...

The Drifter

Full episode (if it hasn't been taken down yet...)

4. Episode 14 - "New alliances"

The execution moment of Monkian hanging on the cliff will always be a brutal moment in the cartoon universe, however, it also serves as a reminder of our savage history from times long ago. The scene doesn't end the way you expect, instead it brings out the scariest introduction of one of the main villains.

Monkian gets introduced...

Link to full episode (if it hasn't been taken down yet...)

3. Episode 18 "Survival of the fittest"

A special episode in which the life and upbringing of Wilykit and Wilykat was shown. The sudden loss of their father affects the life on the farm as well as the family. My favorite moment is the scene at night by the window, when Wilykat and Wilykit chooses to run away with the vision of coming back which riches and hope. There is something very strong and brave about this part. Sometimes when we zoom out and look at our situation with realistic and senseful eyes, it will give us determination needed to go through with a tough decision.

Wilykat and Wilykit running away

Link to the full episode (if it hasn't been taken down yet...)

2. Episode 20 "Curse of Ratilla"

These two episodes really set the perfect example on how an epic quest should be presented. Indiana Jones meets Lord of the rings meets "Don't taunt the curse". This piece includes blood, slaves, an exciting build-up mixed with superb one-liners, revenge, mercy, fear and desire. Storming dialogue, chimeric flashbacks and... yeah, I could go on. 

What I really like about episode 20 is that it doesn't say that the "bad guys" are bad by simply saying, "they are bad". Because, just like real life, there is no clear evil – just different interest and trying to survive a long the values that you were brought up with. It is also epic to see a young Jaga kickass. *SPOILER* My favorite moment is the passionate kiss during the collapse of the cave, but the epic battle among the ruins of the fallen rat-kingdom comes close as second.

The ThunderCats discover that the Thunderian slaves are being forced to excavate the
Sword of Plun-Darr for Ratar-O and his Rats.

1. Episode 4 "Song of the Petalars"

Never have I seen a cartoon episode get me so emotional. Some scenes in this episode are on the same level as when Optimus Prime died in "Transformers The Movie" (1986). Emrick's quotes to live by are beyond tearful... I wish I could explain how philosophical this story is, but I suggest you watch the entire episode from the beginning.

 Episode 4 "Song of the Petalars" - the best Thundercats episode

While completing this list, I finished watching Episode 21 – "Birth of the Blades" which was quite close to excellent. It featured some wild flashbacks with Lion-O and Mumbra combined with a bunch of stunning one-liners and overall great dialogue. It is really cool that multi-talented Will Friedle wrote this episode a long with doing the voice of Lion-O. It really makes this show feel even more realistic knowing that there actually is a "real Lion-O" speaking.

Will Friedle is not the only writer for this show deserves a great deal of cred. Three of the Episodes on the list comes from the talented writer JM DeMatteis. He has a way with story telling that isn't afraid to grab a hold of your heart and this is one of the most important ingredients to any kids show. I am also really excited for Episode 24 – "The Soul Sever" by the incredible storyteller Brandon Easton. He has been very successful with his comic book Shadowlaw and I think this episode will be something quite spectacular.


* * * * *

In overall, nothing gives me a greater pride than to know that the younger generation watching "Thundercats" today, will be able to look back on this show as grown-ups with that certain crystal-clear brightness in their eyes. As I am writing this in may of 2012, I know that 25 years from now, some grown-up man or woman will find this text and agree with me, because the new Thundercats reboot really is out of this world.


* * * * *


Gustaf Lingmark is a freelance writer and his favorite cartoon show "Thundercats" airs Saturdays, 9:30 a.m. ET/PT on Cartoon Network

Green Mad Whale

I'm helping my roommate write a game called "Green Mad Whale". I didn't have much time so I used an old idea I wrote a couple of years ago about a whale-catcher in Nantucket, trying to save his best friend; the green, mad whale. The game is supposed to be done in four weeks so there is not much time, but I'll do my best.

I got a lot of inspiration from the book "The heart of the sea" that is the true story behind the book "Moby Dick" by Herman Melville. The reality is even scarier han the original as there actually was a whale that attacked and sank the 238 ton whale-ship "Essex", outside the pacific in 1820. The men ended up in lifeboats and drifted for months at sea - surviving by starting to eat each other. One of the eyewitnesses to this remarkable event was the 14-year old captains boy Thomas Nickerson. His unedited manuscript wasn't found until 1960 on an attic and so much of the book is based on his words. Read it, you won't regret it.

Four Hours In My Lai

Came across this quote from the My Lai massacre while doing research for the Vietnam War:

"And yet, this company, sitting out here isolated in this one place, didn’t see it that way. I'm sure they didn't. What people think of you back home don't matter. This group of people that they were with was all that matters. It was the whole world. What they thought was right - was right and what they thought was wrong - was wrong. Courage was seen as stupidity, cowardness was cunning and awareness; and cruelty and brutality was sometimes seen as heroic. That’s the way things began and started to change and that’s what it eventually turned into."

Four Hours In My Lai (Clip 1 of 7)

Ocean days

Airplanes where roaring by above us in already polluted air like we were sea creatures on the bottom of a muddy ocean with big, metal submarines travelling up from the gutter just to inhale another gasp of bright sunlight before diving back into what would be another year of hoping that next year will be better and perhaps even one of the best.

As if we could caress the soft wave crushing down on our favourite memory, it being the everlasting metaphore of a beach of love, passion and fearless breathing. Waking up with the releaving thought that there were no big changes today, no master plans in process, no boring edge where the good times had to stop and the spinning ferris wheel had a sign with open hours.

Just perfection in shape and aim as we were a billiard ball rolling across a green, green perfect life only to explode into a vertical pyramide of others just like us. No loss, no longing, just the realisation that many years later we would look back on this time and say:

"I knew that as i was having them, that these ocean days were some of the best anyone could ask for and as roily and dreggy they seemed at times; the water i swallowed was as fresh and clear as it had come from frozen stars that humans wouldn't travel to within a 1000 years. Even then they would move across this sea ground, only to try and get deeper down into what would be a splendid beauty of fire from the inner glow of the very planet we all live and smile on."

Att döda en vuxen (5 år senare)

I mitten av september 2005 misshandlades en 47-årig familjefar till döds på Fittjaskolans skolgård. Mannen överfölls av ett gäng ungdomar i 15- till 20-årsåldern som sparkade, slog och knivhögg mannen, som avled senare på sjukhuset. Flera personer blev vittnen till dödsmisshandeln.


Att döda en vuxen

Det är en solig dag, en sån där dag när alla tittar upp mot himlen för att se om det inte är något konstigt med solen just idag. Den lyser så mycket att en 4-årig pojke som står i en park, frågar sin mamma om inte solen har kommit lite närmare jorden idag. Mamman ler och säger åt pojken att han ska leka. Men pojken står kvar och håller sin mamma i handen och tittar upp mot solen och ser inte hur en man kommer gående genom parken.

Fåglarna kvittrar och löven blänker i solskenet och mannen andas friskt luft från en frisk kropp och han har ingen tung väska med sig för han har precis varit på arbetsintervju. Det är en glad och lycklig man. Han tänker på livet, världen och framtiden. Han tittar på sina händer, som trots att han bara är 32 år, har rört vid så mycket.

Han tänker på sin arbetsintervju som gick så bra och på sin flickvän som han ska bjuda på restaurang ikväll och på att solen som skiner så mycket. Han stannar vid en parkbänk och sätter sig en stund.

Och mannen är lycklig, för han vet att han ska till sin lägenhet, men att han just nu har mycket tid över för än är det långt till kvällen och därför har han varit och köpt en CD-skiva. Han sätter sig ner och tittar på omslaget och märker inte kvinnan som sätter sig ner bredvid honom. Hon har en röd blues och svarta byxor och hon gungar en lika röd barnvagn samtidigt som hon håller ena handen på den knappt synbara magen.

Och gamla människor går förbi med käpp och hatt, någon löser korsord i gräset och det är en sån där varm och fantastisk sommardag. En sån där dag som gör att människor tittar upp mot himlen och undrar ifall solen inte har kommit lite närmare jorden just idag.

Vid sandlådan leker några barn. En 1-årig pojke med blå keps och röda gummistövlar, skrattar och viftar med en gul boll. Han står vid kanten av sandlådan där en annan 1-årig och en 2-åring nu redan gräver med små plastspadar. De känner inte varandra, men barn leker så lätt och när 1-åringen viftar så tappar han sin gula boll. Den rullar iväg rakt mot mannen på bänken som är så glad och lycklig och som tittar på sin CD-skiva.

Kniven som ska gå in i hans kropp finns ännu inte, utan istället pumpar där lycka och liv. Pojkens fötter som ska utdela hårda sparkar mot hans huvud är nu så små, så små och de röda gummistövlarna lyser i solskenet när pojken springer mot mannen för att hämta sin boll.

För pojken är lycklig och den blå kepsen på hans huvud är lika blå som en 4-årings ögon som blygt står och tittar på när den 1-åriga pojken springer. 4-åringen håller sin mamma hårt i handen och hans hand är inte knuten av hat utan av kärlek och hans ögon är nyfikna på mannen som tar upp den gula bollen och räcker den till 1-åringen som försiktigt tar emot den. Han tittar på mannen och mannen tittar på honom och han ler.

Han ler för att han är lycklig och glad och 1-åringen är liten och hans boll är gul och ingen av dem vet att nästa gång de ses så skriker pojken och slår mannen i ansiktet så att ben och tänder krossas och pojken kommer att ha blod på sina sneakers och mannen kommer att skydda sig med samma händer som nu ger pojken den gula bollen. Pojken tar den och springer leende tillbaka till sandlådan där den andra 1-åringen gräver med bara händerna. Och de är inte händer av hat som nu gräver allt vad de kan utan det är händer av lycka.

För sandkakor ska byggas och alla ska se dem och säga att pojken är duktig och han bygger så fint och pojken vill ha mer beröm så han bygger mer och händerna som ska slå så hårt och ha så mycket blod på sig har nu bara små korn av sand och solen är så varm och blodet är varmt, men ingenting är så varmt som den sand som pojken nu gräver i.

Nu tittar mannen upp. Han ser pojkarna i sandlådan och han ler åt 2-åringen som går runt de båda 1-åringarna och mannen tittar åt sidan där mamman sitter med sin barnvagn.


Hon vet att hon har ett barn på insidan och hon ser att mannen ler och mannen rodnar lite när hon tittar på honom för han och hans flickvän har inga barn, men de är förlovade och mannen tänker att han själva gärna skulle vilja ha barn. Kvinnan ser att mannen rodnar och hon ler.

Mannen ställer sig upp och går genom parken och ska gena över skolan, bara några meter från där han kommer att ligga så stilla, så stilla. Men nu är han lycklig och tänker på sin flickvän och sitt nya jobb och på CD-skivan som han har köpt. Mamman tittar efter mannen när han går och lägger händerna på sin mage där liv växer.

Mamman vet ännu inte att hon kommer att titta efter mannen igen, men den här gången är det i en rättssal och mannen finns bara på bild. De kommer inte längre ihåg sommardagen när de alla en gång fanns på samma ställe. Där solen sken så att människor tittade upp och undrade om den hade kommit närmare jorden.

16-åringen har nu tagit av sig sin keps och han sitter nu istället med en tröja med huvan uppfälld. 19-åringen tittar inte nyfiket på någon utan tittar ner i golvet. Istället för en spade av röd plast så håller den 17-årig pojken en mobil som han snurrar mellan fingrarna. En 15-årig pojke kommer inte ihåg någon boll, för han fanns inte men han vet att han skulle göra vad som helst för att se den rulla längs marken i en solig park för att kunna ändra det som han nu har gjort.

Domaren och försvarsadvokaten säger ingenting. De lyssnar på polisen som redogör och pratar och han berättar om mannens skador och hur de uppkom och varför han dog. Plötsligt stannar polisen upp. Han letar bland sina papper. Kanske vill han hitta pappret som berättar om mannen som var så lycklig när han gick genom parken en vacker sommardag. En dag då alla tittade mot himlen för att se om solen hade kommit närmare jorden som den 19-åriga pojken som nu sitter mitt emot honom tyckte att den gjorde. Men han hittar inte pappret och domaren nickar och kanske finns det inte ett sådant papper.

Men utanför fönstret så går det en ung man och i sin Ipod spelar han hög musik. Han har precis varit på arbetsintervju på ett IT-företag och nu ska han hem och träffa sin flickvän och han genar genom parken i förorten där han bor. Vid den sena hösten så leker några barn vid sandlådan och mannen har en frisk kropp och han stannar till vid bänken och funderar på om han ska hem och hinna städa. Imorgon ska han fylla 33 år och han vill att det ska vara fint när hans gäster kommer.

Plötsligt bland löven så rör hans ena fot mot en gammal boll. Bollen är gul och sliten. Mannen tar upp bollen och tittar på den, sen rullar han iväg bollen med foten. När bollen rullar längst marken ser den ut som en liten sol och den solen, den är så nära jorden som den någonsin kommer att vara.

The killing zone

I'm reading a book about the Vietnam War in order to do research for a screenplay. It's weird to think of the book in fictional terms for one second and then suddenly wake up to the reality that the story is actually a report of what happened that day. The words and frustration from unexpected events in the book that are so honest and raw that I find myself just starring at the pages sometimes.

The text is full of all kinds of activity but it's hard to ignore the horror, the violence, the death, the non-caring, the sadness, the pointless schedule and the search for something that most of the time – isn't there.

Except for all the gruesome killing in which I can't even
comprehend I get stuck on the events that happened to single indivudals. Things such as the pluton finding a young Vietnamese male assuming he is a "dink" only because he is "young". They bring him along, arms tied behind his back. Next, they find an old man in his hooch, which they bring a long as he's got these strange maps at his little desk. They have them walk across the fields while people in the village stare at them. After a couple of hours they reach a base camp. All the sudden, an Officer approaches them. He walks straight up to the men and starts beating them with his fists claiming them responsible for an attack that happened the other night. The men curl themselves into the best position they can as the beating goes on. Later it turns out they were innocent, the old man just being an accountant and the young man a farmer.

In another chapter they find a graveyard and gets an old woman and a younger girl to dig out one of the graves to look for weapon. Instead they find the body in which of course the woman and the girl freaks out. The soldiers decide to uncover the bandages to make sure the body isn't an American in which they can confirm afterwards - he wasn't. Afterwards they force the woman and the girl to bury the body again.

The unnecessary harassment is an ongoing theme. The orders are clear to set examples to make the villagers feel who is in charge. In one chapter they are shooting into a village, harming a small girl in whom the officer, seeing all the blood, goes "What about her? They should have stayed away". Next they shoot an old woman in the jaw not knowing what to do, they just let her run away into the jungle. They watch as an allied Vietnam soldier sinks the boat of one of the fisherman to set an example – leaving the fisherman on his knees crying.

There were women serving in the Vietnam as well. Most people never consider this. They also had the posttraumatic stress but noone allowed them to take it that serious.

Sometimes I'm not sure writing a war movie will make this world a better place, I just want it to show reality and be like a museum of the things I wish we would never do again.

A non conference subject

We are having a business conference in a castle outside stockholm

I look around and I see ironed shirts, trimmed hair cuts and black skirts

Words of future, strategy and money are presented with controlled
expressions

Suddenly - a young boy goes by outside the window

Dungeons and dragons sticking out of his backpack

Uncombed hair dancing in the wind

Life, hope, imagination, free as bird he is

A bird with white sneakers
Scraping newley raked gravel
He looks down

The silver line around him speaks

It says "i dont dream - i am dream"

White clouds go by miles above his head

Or is it chimney smoke

From that magical house with the red brick wall

That Roald Dahl house

Oh so high the white, tall windows

He is moving outside my inside angel

You dont see what he sees from in here

How he dresses the road

How he dresses the road in sparks and imagination

Is he coming in here?

Or is he going far, far away

Will i ever see that boy again...

... will I ever be that boy again