Monday, September 6, 2010

Att döda en vuxen (5 år senare)

I mitten av september 2005 misshandlades en 47-årig familjefar till döds på Fittjaskolans skolgård. Mannen överfölls av ett gäng ungdomar i 15- till 20-årsåldern som sparkade, slog och knivhögg mannen, som avled senare på sjukhuset. Flera personer blev vittnen till dödsmisshandeln.


Att döda en vuxen

Det är en solig dag, en sån där dag när alla tittar upp mot himlen för att se om det inte är något konstigt med solen just idag. Den lyser så mycket att en 4-årig pojke som står i en park, frågar sin mamma om inte solen har kommit lite närmare jorden idag. Mamman ler och säger åt pojken att han ska leka. Men pojken står kvar och håller sin mamma i handen och tittar upp mot solen och ser inte hur en man kommer gående genom parken.

Fåglarna kvittrar och löven blänker i solskenet och mannen andas friskt luft från en frisk kropp och han har ingen tung väska med sig för han har precis varit på arbetsintervju. Det är en glad och lycklig man. Han tänker på livet, världen och framtiden. Han tittar på sina händer, som trots att han bara är 32 år, har rört vid så mycket.

Han tänker på sin arbetsintervju som gick så bra och på sin flickvän som han ska bjuda på restaurang ikväll och på att solen som skiner så mycket. Han stannar vid en parkbänk och sätter sig en stund.

Och mannen är lycklig, för han vet att han ska till sin lägenhet, men att han just nu har mycket tid över för än är det långt till kvällen och därför har han varit och köpt en CD-skiva. Han sätter sig ner och tittar på omslaget och märker inte kvinnan som sätter sig ner bredvid honom. Hon har en röd blues och svarta byxor och hon gungar en lika röd barnvagn samtidigt som hon håller ena handen på den knappt synbara magen.

Och gamla människor går förbi med käpp och hatt, någon löser korsord i gräset och det är en sån där varm och fantastisk sommardag. En sån där dag som gör att människor tittar upp mot himlen och undrar ifall solen inte har kommit lite närmare jorden just idag.

Vid sandlådan leker några barn. En 1-årig pojke med blå keps och röda gummistövlar, skrattar och viftar med en gul boll. Han står vid kanten av sandlådan där en annan 1-årig och en 2-åring nu redan gräver med små plastspadar. De känner inte varandra, men barn leker så lätt och när 1-åringen viftar så tappar han sin gula boll. Den rullar iväg rakt mot mannen på bänken som är så glad och lycklig och som tittar på sin CD-skiva.

Kniven som ska gå in i hans kropp finns ännu inte, utan istället pumpar där lycka och liv. Pojkens fötter som ska utdela hårda sparkar mot hans huvud är nu så små, så små och de röda gummistövlarna lyser i solskenet när pojken springer mot mannen för att hämta sin boll.

För pojken är lycklig och den blå kepsen på hans huvud är lika blå som en 4-årings ögon som blygt står och tittar på när den 1-åriga pojken springer. 4-åringen håller sin mamma hårt i handen och hans hand är inte knuten av hat utan av kärlek och hans ögon är nyfikna på mannen som tar upp den gula bollen och räcker den till 1-åringen som försiktigt tar emot den. Han tittar på mannen och mannen tittar på honom och han ler.

Han ler för att han är lycklig och glad och 1-åringen är liten och hans boll är gul och ingen av dem vet att nästa gång de ses så skriker pojken och slår mannen i ansiktet så att ben och tänder krossas och pojken kommer att ha blod på sina sneakers och mannen kommer att skydda sig med samma händer som nu ger pojken den gula bollen. Pojken tar den och springer leende tillbaka till sandlådan där den andra 1-åringen gräver med bara händerna. Och de är inte händer av hat som nu gräver allt vad de kan utan det är händer av lycka.

För sandkakor ska byggas och alla ska se dem och säga att pojken är duktig och han bygger så fint och pojken vill ha mer beröm så han bygger mer och händerna som ska slå så hårt och ha så mycket blod på sig har nu bara små korn av sand och solen är så varm och blodet är varmt, men ingenting är så varmt som den sand som pojken nu gräver i.

Nu tittar mannen upp. Han ser pojkarna i sandlådan och han ler åt 2-åringen som går runt de båda 1-åringarna och mannen tittar åt sidan där mamman sitter med sin barnvagn.


Hon vet att hon har ett barn på insidan och hon ser att mannen ler och mannen rodnar lite när hon tittar på honom för han och hans flickvän har inga barn, men de är förlovade och mannen tänker att han själva gärna skulle vilja ha barn. Kvinnan ser att mannen rodnar och hon ler.

Mannen ställer sig upp och går genom parken och ska gena över skolan, bara några meter från där han kommer att ligga så stilla, så stilla. Men nu är han lycklig och tänker på sin flickvän och sitt nya jobb och på CD-skivan som han har köpt. Mamman tittar efter mannen när han går och lägger händerna på sin mage där liv växer.

Mamman vet ännu inte att hon kommer att titta efter mannen igen, men den här gången är det i en rättssal och mannen finns bara på bild. De kommer inte längre ihåg sommardagen när de alla en gång fanns på samma ställe. Där solen sken så att människor tittade upp och undrade om den hade kommit närmare jorden.

16-åringen har nu tagit av sig sin keps och han sitter nu istället med en tröja med huvan uppfälld. 19-åringen tittar inte nyfiket på någon utan tittar ner i golvet. Istället för en spade av röd plast så håller den 17-årig pojken en mobil som han snurrar mellan fingrarna. En 15-årig pojke kommer inte ihåg någon boll, för han fanns inte men han vet att han skulle göra vad som helst för att se den rulla längs marken i en solig park för att kunna ändra det som han nu har gjort.

Domaren och försvarsadvokaten säger ingenting. De lyssnar på polisen som redogör och pratar och han berättar om mannens skador och hur de uppkom och varför han dog. Plötsligt stannar polisen upp. Han letar bland sina papper. Kanske vill han hitta pappret som berättar om mannen som var så lycklig när han gick genom parken en vacker sommardag. En dag då alla tittade mot himlen för att se om solen hade kommit närmare jorden som den 19-åriga pojken som nu sitter mitt emot honom tyckte att den gjorde. Men han hittar inte pappret och domaren nickar och kanske finns det inte ett sådant papper.

Men utanför fönstret så går det en ung man och i sin Ipod spelar han hög musik. Han har precis varit på arbetsintervju på ett IT-företag och nu ska han hem och träffa sin flickvän och han genar genom parken i förorten där han bor. Vid den sena hösten så leker några barn vid sandlådan och mannen har en frisk kropp och han stannar till vid bänken och funderar på om han ska hem och hinna städa. Imorgon ska han fylla 33 år och han vill att det ska vara fint när hans gäster kommer.

Plötsligt bland löven så rör hans ena fot mot en gammal boll. Bollen är gul och sliten. Mannen tar upp bollen och tittar på den, sen rullar han iväg bollen med foten. När bollen rullar längst marken ser den ut som en liten sol och den solen, den är så nära jorden som den någonsin kommer att vara.

Friday, August 20, 2010

The killing zone

I'm reading a book about the Vietnam War in order to do research for a screenplay. It's weird to think of the book in fictional terms for one second and then suddenly wake up to the reality that the story is actually a report of what happened that day. The words and frustration from unexpected events in the book that are so honest and raw that I find myself just starring at the pages sometimes.

The text is full of all kinds of activity but it's hard to ignore the horror, the violence, the death, the non-caring, the sadness, the pointless schedule and the search for something that most of the time – isn't there.

Except for all the gruesome killing in which I can't even
comprehend I get stuck on the events that happened to single indivudals. Things such as the pluton finding a young Vietnamese male assuming he is a "dink" only because he is "young". They bring him along, arms tied behind his back. Next, they find an old man in his hooch, which they bring a long as he's got these strange maps at his little desk. They have them walk across the fields while people in the village stare at them. After a couple of hours they reach a base camp. All the sudden, an Officer approaches them. He walks straight up to the men and starts beating them with his fists claiming them responsible for an attack that happened the other night. The men curl themselves into the best position they can as the beating goes on. Later it turns out they were innocent, the old man just being an accountant and the young man a farmer.

In another chapter they find a graveyard and gets an old woman and a younger girl to dig out one of the graves to look for weapon. Instead they find the body in which of course the woman and the girl freaks out. The soldiers decide to uncover the bandages to make sure the body isn't an American in which they can confirm afterwards - he wasn't. Afterwards they force the woman and the girl to bury the body again.

The unnecessary harassment is an ongoing theme. The orders are clear to set examples to make the villagers feel who is in charge. In one chapter they are shooting into a village, harming a small girl in whom the officer, seeing all the blood, goes "What about her? They should have stayed away". Next they shoot an old woman in the jaw not knowing what to do, they just let her run away into the jungle. They watch as an allied Vietnam soldier sinks the boat of one of the fisherman to set an example – leaving the fisherman on his knees crying.

There were women serving in the Vietnam as well. Most people never consider this. They also had the posttraumatic stress but noone allowed them to take it that serious.

Sometimes I'm not sure writing a war movie will make this world a better place, I just want it to show reality and be like a museum of the things I wish we would never do again.

Thursday, January 21, 2010

A non conference subject

We are having a business conference in a castle outside stockholm
I look around and I see ironed shirts, trimmed hair cuts and black skirts
Words of future, strategy and money are presented with controlled
expressions

Suddenly - a young boy goes by outside the window
Dungeons and dragons sticking out of his backpack
Uncombed hair dancing in the wind
Life, hope, imagination, free as bird he is

A bird with white sneakers
Scraping newley raked gravel
He looks down

The silver line around him speaks
It says "i dont dream - i am dream"
White clouds go by miles above his head

Or is it chimney smoke
From that magical house with the red brick wall
That Roald Dahl house
Oh so high the white, tall windows

He is moving outside my inside angel
You dont see what he sees from in here
How he dresses the road
How he dresses the road in sparks and imagination

Is he coming in here?
Or is he going far, far away
Will i ever see that boy again...

... will I ever be that boy again